Då eller aldrig!

Nä, vi har inte gått i ide helt och hållet, öven om man kan tro det av bloggen att döma. Faktum är att jag nu har bestämt när det ska ske, vår debut i lydnadsklass elit alltså. Den 5 dec blir det och nu finns ingen återvändo längre ;-) Jag har skjutit upp det länge nog och har bestämt att då eller aldrig får det bli, annars är risken att det inte blir av alls.

Vi tränade ett pass idag och det som var mest positivt är att våra "strulmoment" sedan i våras, apportering med dirigering och "dumrutan" nu börjar sitta riktigt bra. Det känns som att Aila förstår på ett helt annat sätt nu än tidigare vad momenten går ut på. Däremot har hon börjat slarva med ingångarna på inkallningen bl a. Kan nog bero på att vi inte har övat det på väldigt länge, går ju inte att lägga färdigheter på is alltför länge, synd...

Det vi behöver är mer tävlingsträning. Vi var med på en väldigt tävlingslik träningstävling i förra veckan och vips, så dök vårt "tävlingssyndrom" upp, gnäll och hets i fotgåendet. Aila trummade på som en speedad dressyrhäst och gick på tok för långt fram, suck.

Det som annars upptar mycket av mina funderingar för tillfället är frågan om en till hund ska få "göra entré" relativt snart eller ej. Jag är rädd att inte räcka till och hinna med, då mitt liv kommer att ändras på många andra sätt snart, bl a i och med att jag snart ska börja jobba på riktigt. Det är inte alltid så lätt att göra prioriteringar när man vill mycket på samma gång.

God natt!

Farten tillbaka!

Ikväll deltog Aila och jag på Uppsala Hundvänners träningstävling i agility. En hoppklassbana av klass 2-svårighet, signerad Kenth Svartberg var kvällens uppgift. Banan innehöll en ganska krånglig start med fällor, några småknepiga tunnelingångar och en riktigt lång raksträcka med hopphinder där hunden hade chansen att få upp hög fart.

Aila var riktigt pigg och blev helt till sig när hon såg att det vankades agility. Det kändes jätteskönt att farten var tillbaka! Hon satt som på nålar i starten och ville bara kasta sig iväg, så att försöka lämna henne var inte att tänka på, utan det fick bil en flygande start. Efter andra hindret som var däcket gällde det att få hunden att vända tvärt till vänster (ett lockande hopphinder stod annars rakt framåt, men detta skulle tas senare på banan). Aila lyssnade bra och vände mot mig och vi kunde hasta vidare längs banan. Det blev en missad slalomingång, då vi kom lite för snävt på, men i övrigt ett felfritt lopp. Då vi körde banan för andra gången så rätade jag upp henne mer inför slalomen och då satte hon ingången fint. Resten av banan flöt på bra, men det blev en rivning på näst sista hindret.

Sammanfattningsvis var jag jättenöjd med Ailas fina fart och att hon lyssnade bra på banan. Ska försöka få till några träningspass inför de stundande agilitytävlingarna i Kristi Himmelfärdshelgen. Vi behöver bl a träna på slalomingångar, krångliga hoppkombinationer och snäva tunnelingångar.

Tävling med ett tuggummi

I lördags gjorde jag och Aila tävlings-årsdebut. Det handlade om lägre klass spår och arrangör var Örebro BK, vår nya hemmaklubb! Vi har tävlat lägre spår en gång förut, för många år sedan hos Timrå BK (minns ej om det var sommaren 2003 eller 2004) då vi uppnådde ett godkänt resultat. Att jämföra hur Aila var på tävlingen i Timrå med hur hon var nu i lördags i Örebro är som att jämföra en ferrari med en epa-traktor. Då missade vi poäng på att hon var för het och på trycket, i lördags missade vi poäng på att hon var seg och disträ.

Det började med att Morgan och jag fick skaka liv i henne på soffan, hon hade nog gärna sett fram emot en sovmorgon. Nåväl, vi kom iväg (fick lyfta in tollaren i bilen) och morgonsolen värmde redan skönt från en klarblå himmel.

Jag drog startnr 6 så vi hann med en lite promme (Aila lufsade lugnt med i kopplet) innan det var dags för spåret. Upptaget gick ok, Aila tog sig an spåret med en gång, men någon vidare entusiasm visade hon inte. I ganska sakta och något tveksam mak tog hon sig fram första biten i spåret. Jag började känna mig ordentligt osäker på hur detta skulle gå. Efter dryga 100 m kom en vänstervinkel som hon klarade med liten ringning. Hon tuffade sedan på fortfarande ganska långsamt med nu något mer bestämt. Jag förökte peppa och mana på henne i syfte att få upp tempot något, gick sådär. Lyckan var därför total när hon hittade första pinnen, kändes så skönt att veta att vi var på rätt väg!! Pulsen var ändå fortsatt hög när jag släppte på henne på spåret igen. Blev något lugnare när Aila efter en stund hittade pinne nr 2, nu var vi på g! Spåret låg i öppen skogsterräng med ganska högt blåbärsris och några stockar att skutta över och det var torrt i marken. Ett långt pinn-uppehåll följde sedan (visade sig senare att vi missade en pinne här) och jag blev återigen nervös. Men det går ju inte att göra annat än att lita på hunden och följa med och peppa så gott det går, det är en väldigt spännande upplevelse att följa ett spår som man inte har en aning om hur det går. Vi passerade en liten bäck där Aila stannade och drack. Kändes som att tiden började springa iväg och jag manade på henne lite ytterligare. Vi följde sedan en liten stig en bit och jag blev oroligt att Aila gjorde det av bekvämlighetsskäl och att spåret i verkligheten gick någon annanstans. Men tji fick jag när Aila hittade en pinne på stigen, duktig tjej! Resten av spåret gick bra och pinnarna kom nu lite tätare, skönt. Även slutpinnen fick vi med oss till spårläggaren som bjöd på korv och festis efteråt och jag var så glad över att spåret gått så bra (inom maxtiden också)! Resultatet blev 9 + 8,5 på spårupptaget och 9 + 9 på spåret.

Vi åkte sedan tillbaka till klubben och hann fika ute i solen innan det var dags för platsliggningen. Då tiden var ute låg 3 hundar kvar och Aila var en av dem! Hon verkade tycka att det var riktigt skönt att ligga och vila 5 min ute på planen, betyg 10! Jag försökte sedan få igång henne lite inför budföringen, men det var jättesvårt att få något klös i henne idag, hon var jätteseg och ville helst ligga och vila i bilen. Jag sprang med henne (hon travade efter mig) bort till mottagaren som hon hälsade glatt på och vi tågade sedan de 100 m tvärs över appellplanen. Sträckan till mottagaren gick fint: galopp (!) och ingen reaktion på skottet förutom en liten sidoförflyttning. Jag trodde att vi nu hade momentet i hamn, men Aila överraskade med att inte alls vilja springa tillbaka till mig. Istället hittade hon tappat godis på planen som hon mumsade i sig. Efter mycket om och men kom hon till slut till mig, men de extra utflykterna resulterade i betyget 0.

Vi skulle starta som nr 3 på lydnaden (några hade brutit) och jag blev mer och mer förtvivlad och nervös när det inte gick att få någon fart i henne. Lockade med kött, kylde med vatten, körde lite agility, försökte springa och busa med henne, men hon vägrade använda någon snabbare gångart än trav. Detta har jag inte råkat ut för tidigare med henne och det kändes svårt att veta hur jag skulle agera och jag var jättenervös för att hon bara skulle säcka ihop totalt på planen och inte vilja följa med på fotgåendet etc. Som tur var hade jag underbare Morgan med mig som stöttade på bästa sätt, annars vete katten om jag hade vågat mig in på planen alls.

När det blev vår tur kändes det som att ha ett tuggummi till hund med in på planen, segare Aila har jag aldrig skådat. Vi ställde upp för linförigheten och jag var övertygad om att hon skulle sitta kvar när jag började gå. Det blev också en väldigt osäker start på momentet, men sedan följde faktiskt Aila med riktigt bra (förstår inte hur detta var möjligt) och vi fick i slutändan betyg 9 + 8,5 och jag fick upp hoppet en smula. Resten av momenten resulterade i blandade betyg. Sämst gick framförgående och inkallning. Bäst betyg fick vi för linförighet, läggande under gång, apportering och hoppet. Jag studsade och tjoade mellan momenten för att få Aila med mig och hon var fortsatt seg, men följde trots det med rätt så bra. När vi var klara var jag oerhört lättad och glad över att det hade gått mycket bättre än jag trodde.

En nervös väntan i klubbhuset följde sedan; skulle poängen trots allt räcka till uppflyttning? Vi hade marginalerna på vår sida denna gång, med slutpoängen 437 p hamnade vi på tredje plats och blev uppflyttade till högre klass spår! Jag var fantastiskt glad och stolt över min hund som trots alla odds orkat med dagens alla moment. Morgan och jag firade med god restauranglunch och besök på bilmässa.

Tant Aila

Det har bott en liten fartdåre i Aila sedan hon var liten. Hon njuter av att få springa fort, fort och har därför alltid gillat aktiviteter som budföring och agility och skogspromenader där hon får löpa fritt. Sedan en tid tillbaka har jag dock slagits av att hon har dragit ned på takten något. Är hon lös på en skogsstig så travar hon snällt bakom och går hon i koppel så håller hon sig lugnt vid sidan. Ja, hon ger ett mer sävligt och tantigt intryck helt enkelt. Jag tycker heller inte att hon har samma intensitet som förut när vi tränar. Och visst kan det vara skönt när inte allt ska gå i 100 knyck hela tiden, men samtidigt så blir det en påminnelse om att hon börjar komma upp i åren (hon blir 9 år i sommar). Nåja, fortfarande har hon mycket kvar att ge och är väldigt rolig att träna med! Jag måste bara vänja mig vid tanken och anpassa mig till att numera träna med en "tant", antar jag.

Idag har vi hunnit med att träna både agility, spår och lydnad. På eftermiddagen var vi på UHV:s plan med Erica med mysiga tollaren Gimli. Vi körde en agilitykombination med hopphinder, tunnlar, däck och A-hinder. Ett problem som har accelererat är att Aila använder tunnlarna som "kampleksaker" om hon blir osäker när jag skickar henne på en tunnel (ex. om det är en svår sväng fram till tunneln eller två tunnelöppningar som ligger nära varandra). Jag försöker därför träna på att hon ska bibehålla drivet hela tiden, fram till och igenom tunneln och ger ofta snabb bollbelöning direkt efteråt. Det fungerade rätt så bra idag. Erica hjälpte till på nedfarten på A-hindret för att få Aila att kliva på kontaktfältet, en annan akilleshäl... Efter agilityträningen fick Aila gå ett spår som jag hade lagt på fältet intill agilitybanan. Var länge sedan vi tränade fältspår, men hon redde ut det bra. En aning fladdrigt emellanåt, men hon hittade alla pinnar, så jag var jättenöjd.

Sen hem för mat och lite vila och nån timme senare for vi till Uppsala BK som hade öppen träningskväll och jag träffade två klasskamrater bl.a. Aila och jag tränade på kryp (nästan uppe i 4 m nu!), hopp à la lägre klass och läggande under gång. Hon var lugn och fokuserad. Sedan var det dags för skotträning och jag var lite orolig för att hon skulle stimma upp sig. Men min oro visade sig vara obefogad. Aila har aldrig varit så lugn i samband med skott (tant-takter?) och klarade även platsliggningen galant. Känns jätteskönt inför tävlingen nästa helg!

Uppvärmning, inte uppvarvning

I eftermiddags var Jenny med Caki och jag med Aila nere på Syltavallen och tränade lite. Det var jättekul att se hur långt Jenny och Caki har kommit och vilken fin attityd och iver söta Caki har inne på planen. De kommer att bli ett ekipage att räkna med, var så säkra!

Jag behöver komma igång ordentligt med tävlingsträningen med Aila. Vi gjorde ett helt katastrofalt försök till det i fredags kväll på Väsby BK. Uppvärmningen blev av sorten hets med tokig tollare och när vi sen skulle våga oss på några moment gick det helt över styr. Aila gnällde och tjuvstartade och studsade vid sidan, flög upp från krypet, ja ni förstår...

Idag ägnade vi oss därför åt uppvärmning modell lugnare och jag tycker att Aila sen hade en helt lagom aktivitetsnivå under fotgåendet och det kändes jättebra. Gäller bara att jag sätter fötterna som jag ska i svängarna. Krypet fungerade också riktigt bra. Måste träna vidare så att hon orkar krypa lite längre dock.

Vi körde även dumrutan, dirigeringsapportering, inkallning och fjärrdirigering med lite varierande framgång. Stadgan fungerade inte bra, medan stå->sitt gick kalas på fjärren, jippi!

Nu i veckan ska vi träna spår och budföring och så ska jag kolla upp om någon brukshundsklubb har platsliggning med skott för det behöver vi öva på. Sen måste jag kolla upp vilka moment som egentligen ingår i lägre-lydnaden, då reglerna har ändrats sen vi var med senast.

Träning med nostalgi

Ikväll var Aila och jag på Fyrfotaplan! Så länge sedan sist och det är alltid en speciell känsla att komma dit. Det var ju på "Fyrfota" som allting började en gång i tiden. Närmare bestämt hösten 1992 då jag gick valpkurs med Charlie, min första hund. Det är så mycket som har hänt sedan dess, men en sak är säker - jag fick ett intresse för livet som jag fortfarande brinner lika mycket för!

Jag hade första kurstillfället på en mixkurs och efter kursintro och teori övade vi på tass- och handtargets. Ett mycket trevligt gäng som jobbade på bra och som det ska bli kul att ha på kurs i vår!

När vi var klara fick Aila komma ut och vi övade på några elitmoment. Vi inledde med rutan som gick fint med target. Farten var dock inte den högsta, men hon kändes mycket säker på sin uppgift och det är skönt! Klämde sedan in några fot-snuttar och Aila höll positionen bra denna kväll. Även tre steg bakåt funkade och hon gled inte ut åt sidan som hon kan göra ibland. Sedan var det dags för "dum-rutan" som jag nu har bestämt mig för att sätta ihop till ett helt moment och målet är att Aila i viss mån ska lära sig ordningen som stå, sitt och ligg kommer i. Har även bytt sittkommando till "sätt", liten skillnad kanske, men det känns som att risken minskar för att hon ska blanda ihop det med ligg då. Det gick över förväntan, stadgan var helt ok och bara ett skifte av 6 totalt blev fel. Istället för att göra om då det blir fel så rättar jag Aila på stället, tror att det blir tydligare för henne vad jag egentligen ville att hon skulle göra då. Vi kör enligt detta koncept ett tag så får vi se hur resultatet blir. Totalt sett ett bra pass på nostalgisk mark!

PS. Har kommit med på lägre spåret 2 maj i Örebro, ska bli skitkul!

Gröna gräsmattor, tack!

Äntligen har jag Aila hos mig igen - det blir ju så mycket enklare att träna då. Synd bara att förutsättningarna för lite ordentlig träning utomhus är så begränsade just nu, då det kommit en dryg dm nysnö och under snötäcket är omväxlande halt eller slaskigt. Det blir mest små korta träningsstunder under promenaderna för tillfället. Vi pysslar på med ställanden och sättanden under gång (fortfarande lite osäkert) samt stadga (går riktigt bra). Evighetsmomentet fjärrdirigering (varför kan det aldrig bli klart?) får också vara med på ett hörn samt att vi kör en del lite längre fotsekvenser (kändes riktigt bra idag).

Men jag längtar till gröna gräsmattor för att kunna komma igång ordentligt med tävlingsträning och få snurr på dirigeringsapporteringen bl a. Nåja, det kanske är bra att få nöta på med de lite tråkigare momenten ett tag till, men sen banne mig ska det bli "räzerlydnad"!

Pauzzzzzzzzzzzz

För tillfället ligger vi lågt, väldigt lågt på träningsfronten. Eller rättare sagt; vi tränar inte alls just nu. Imorgon ska jag åka till ett slakteri utanför Rättvik med skolan och under de kommande två veckorna ska jag göra praktik på en distriktsveterinärstation utanför Örebro. Det ska bli väldigt kul och spännande (praktiken alltså, inte slakteriet...). Därför är Aila på "pensionat" hos mina föräldrar den närmaste tiden. Där har hon det kanonbra, är nästan aldrig ensam och får gott om promenader.

Men därmed får vi också en ofrivillig paus i träningen. Så vi lär vara riktigt träningssugna när det är dags igen, Ailing och jag! Jag får istället ägna tiden åt att planera den vidare träningen inför den annalkande tävlingsdebuten! En fördel är dock att Aila nu löper. Det blir skönt att det är "överstökat" sen när säsongen sätter igång på allvar.

På fredag kan det dock bli en tillfällig permis i träningsuppehållet då jag gör ett snabbesök hos mina föräldrar och kan hinna med ett träningspass.

På bilden nedan har Aila klämt ihop sig i en liten hunds bädd - visst är hon för gullig :-)

Stå, ligg eller mittemellan??

Denna vecka har jag och Aila varit på besök på landet utanför Örebro. Här pryder ett några dm djupt gnistrande snötäcke omgivningarna. Väldigt vackert, men inte ett optimalt träningsunderlag dock. Vi har fått hålla till på upplogade vägar och liknande då vi tränat och därför inte kunnat köra moment som kräver mer plats som rutan eller dirigeringsapporteringen. Men många moment/delar av moment går ju även att köra på liten yta!

Fotgåendet känns fortsatt bra. Jag vågar köra längre bitar innan belöning och gillar Ailas attityd! Ibland kommer hon lite för långt fram i positionen . Jag har valt att vara lite generös med detta, då vi inte siktar på några SM-poäng utan ett fotgående som håller för elitklassen och är beredd på att kunna få lite avdrag för detta. Blir hon för studsig eller börjar gnälla så bryter jag dock. Språng marsch fungerar nu bättre sen jag fick tips av Katarina att springa med lite kortare steg och en aning på stället i svängarna för att kunna få till jämnare och rakare riktningsändringar.

Vidare har vi övat på stå/sitt/ligg under marsch och här känns det på tok för chansartat. Om jag vänder mig om efter kommandot "stå" kan jag lika gärna få syn på en sittande som en stående Aila och kanske t.o.m. att hon provar att lägga sig istället. Vi körde mycket och enbart sättande under gång inför trean och detta tror jag straffar sig lite nu. Jag försöker vara noga med att använda olika tonläge på kommandona som en viss hjälp. I övrigt övar vi på och gör om de gånger som det blir fel. Jag vill få Aila att verkligen lyssna på vad jag säger istället för att chansa.

Stadgeträningen har vi heller inte gett upp. Jag har ändrat mitt koncept en smula vad gäller hur/när jag klickar och när jag använder frikommando för att det ska bli tydligare för Aila. Sedan jag skrev första inlägget här i bloggen så har i alla fall stadgeträningen gått klart framåt och det känns bra!

Härlig känsla!

Idag kändes det nästan som i en dröm när jag gick fot med Aila :-) En riktigt bra dröm! Det kändes som att vi hade kunnat gå nästan hur länge som helst utan att hon skulle tappa koncentrationen och så har det aldrig känts förut.

I min iver att få Aila att tycka att det är dödskul att gå fot så har jag öst på med en hel armada av roliga och hetsiga belöningar. Och visst har det funkat - Aila tycker att det är helkul för det mesta. Men bieffekterna har varit flera och egentligen inte alls oväntade eller ologiska, men jag har på nåt vis blundat för dem, för det har känts så VIKTIGT att hon ska tycka att det är ROLIGT. Bl a så går hon för långt fram, studsar gärna lite, gnäller ofta etc.

Katarina och jag har diskuterat detta och kommit fram till att jag behöver göra fotträningen lite tråkigare, eller lite mer sansad kanske är ett bättre ord. Lugnare belöningar och lite mer "nöta på" kommer nog att kunna ta udden av Ailas fot-iver.

När vi tränade i underbart vinterväder idag så fick jag jättebra peppning av Katarina. Att våga gå längre sträcka och inte vara så skraj för att det ska bli fel. Då är det bara att bryta och börja om. Och vips, så kändes det inte så "jobbigt" mentalt att gå fot. Jag kan bli så låst vid att jag inte vill att Aila ska göra fel och vara hetsig att jag knappt vill gå fot med henne. Men den känslan rann av mig helt idag och istället smög en riktig GLÄDJE över att gå fot sig in. Kändes jättehärligt!

Har knyckt fotot nedan från Katarinas blogg. Visst ser Aila ut som en riktig dressyrhäst :-)

Veckosummering

En av anledningarna till att jag valde att börja blogga var att kunna använda mig av bloggen som en slags interaktiv träningsdagbok. Har haft svårt att hålla igång träningsdagboksskrivandet annars och tänkte prova om bloggandet kunde fungera som en nystart. Den stora fördelen med att skriva om träningen tycker jag är att jag blir mer fokuserad och planerad och inte bara "går ut och tränar lite".

Har bestämt mig för att skriva veckomål och sedan summera dem efter veckan som gått. Så - hur kan förra veckan sammanfattas? "Stigande formkurva" kanske. Vi fick backa oroväckande långt bak i träningen inledningsvis, men kunde sedan avancera ganska snabbt, vilket kändes skönt. Ibland hittar man inga riktigt bra förklaringar till varför saker och ting inte fungerar, men det bästa man kan göra är att ändå försöka anpassa sig till dagsformen. Annars blir det lätt pannkaka av alltihopa.

Momensammanfattning:

1. Apportering med dirigering: Gått riktigt bra i slutet av veckan!


2. "Dumrutan": Stadga med godisankare går fint. Aila blandar ibland ihop stå/sitt/ligg- kommandona.


3. Språng marsch: Har nu hittat ett sätt att svänga vänster på utan att trycka ut Aila i svängen, så jag tycker nu att alla svängar fungerar ganska bra.


4. Sitt i grupp: Detta har vi tränat dåligt på. Kört 2 ggr med gömd förare i 1 min och det har gått bra.

Moment att träna på denna veckan:

1. Fritt följ: Öva på långa raksträckor och fokusera på positionen - Aila hamnar lätt för långt fram.
2. Dumrutan: Öva på ordförståelsen samt köra vidare på delar av momentet med godisankare. Även köra utan godisankare, men då med kortare stunds stadga, dvs bryta och belöna tidigare.
3. Fjärrdirigering: Öva på ligg-stå skifte på lång håll (minst 15 m).
4. Sitt i grupp: Köra 1,5 min med gömd förare. Gärna med annan hund också.
5. Dirigeringsapportering: Tänja ut avstånden ytterligare, gärna längre än tävlingsavstånd.

Imorgon skall vi träna med Katarina och Fixa på Väsby BK - ser fram emot det!

Utflykt till Uppsala BK

Idag vid lunchtid for Aila och jag iväg till Uppsala BK. Vi började med att gå en promme i den oerhört vackra Hågadalen, tycker så mycket om att promenera där!

Sen var det dags för lite lydnadsträning. Vi började med att öva språng marsch-delen i fotgåendet. Jag testade att köra "flygande start", d.v.s. lät Aila jobba för att komma ikapp mig och för att bibehålla fotpositionen. Aila var med på noterna och det funkade riktigt bra, även om underlaget inte var det bästa; lite halt och isigt. Helt om samt höger om språng marsch är jag nöjd med. Däremot får vi jobba vidare på vänster om språng marsch. Jag trycker ut Aila lite i svängen, varvid hon tappar positionen något. Ska prova att springa på lite olika sätt i svängen och se om det har någon betydelse.

Därefter körde vi dirigeringsapporteringen igen. Denna gång med godisskålar. Aila kändes riktigt säker idag och det var lätt att dirigera henne. Nu fattas det bara ca 1 m till tävlingsavstånd, vi får testa det i helgen! Filmade en liten snutt på sista skicket, hon var då lite matt, så tempot var inte det bästa. Farten är jag dock inte orolig för, det brukar ju kunna vara hennes signum :-) Klippet får komma då jag lärt mig överföra det från telefonen...

Vi hade i alla fall tur med dirigeringsapporteringen!

Hur svårt kan det va'?! Ja, hur svårt kan det egentligen va' att lyckas sätta ingångarna i slalomen?

Uppenbarligen alldeles förfärligt, rysligt svårt, fick Rödnos och jag erfara under dagens träningspass. Syftet med träningen var visserligen att träna våra svåra ingångar, vilket är "kl. 5" och mindre. Men att det skulle bli så hopplöst svårt hade jag inte väntat mig! Jag hade ett hopphinder innan 4-slalomen som jag flyttade successivt åt sidan. I början gick det riktigt fint. Rödnos studsade så glatt in i slalomen från rätt håll. Men snart var det slut på det roliga...

För att göra en lång och strulig historia mer läsvänlig så gick det helt enkelt inte alls som jag ville. Efter att ha monterat ner halva slalomen och förvandlat den till en 2-pinnars variant så fick vi dock till några lyckade repetitioner. Vi har således mycket att jobba på framöver :-)

Som rubriken skvallrar om så gick dock avslutningen på träningspasset i dur då vi provade dirigeringsapporteringen. Vi kunde köra på nästan tävlingsmässiga avstånd med apporter och Aila var kanonduktig!

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Den här veckan har vi träningsvecka, Aila och jag! Jag har nämligen inte några schemalagda eftermiddagsaktiviteter i skolan, utan kan fritt utnyttja de ljusa timmarna på dygnet - jippi! Passar därför alldeles utmärkt att lägga extra krut på träningen.

För att verkligen komma framåt i träningen under veckan har jag satt upp veckomål för träningen. Dessa består av:

1. Apportering med dirigering: kunna utföra momentet med tävlingsmässiga avstånd

2. Börja sätta ihop "Dumrutan": kunna "sitt under gång"-delen av momentet med godisankare.

3. Sitt i grupp: kunna 1 min med gömd förare.

4. Fritt följ: kunna alla svängar under språng marsch.

Glad i hågen plockade jag med mig koner och skålar ut på förmiddagspromenaden för att kunna träna apportering med dirigering. Detta moment har vi tränat på rätt så länge, men jag har fegat lite med att öka ut avstånden från konen till skålarna (använder oftast skålar med godis i istället för apporter) samt sträckan från konen till mig. Men Aila tycker att det är roligt och brukar oftast snabbt och glatt springa till rätt ställe!

Dags att försvåra träningen helt enkelt. Men tji fick jag! Aila var jätteförvirrad och osäker idag och sprang fel upprepade gånger eller letade ganska länge efter skålarna. Inte alls några snygga och säkra skick. Kan ha haft betydelse att planen var lite bucklig och fläckvis snöig som störde synintrycken, men jag tycker inte att det borde ha försvårat så mycket ändå??

Nåväl, det var bara att anpassa träningen efter dagsformen och göra övningen jätteenkel istället så att Aila fick lyckas, men det tog emot i och med att jag har bestämt mig för att komma nån vart med just detta moment i veckan. Lite senare under promenaden provade vi på en annan liten plan och då gick det klart bättre, kanske finns det hopp trots allt!

Måste bara nämna mitt sido-träningsprojekt som går ut på att lära hästen Carmela att apportera en mjukis-sköldpadda :-) Vi hade första träningspasset idag och jodå, hon har både nosat och nafsat på sköldpaddan i min hand samt nosat på den om den låg på marken. Jag använder mig av klicker i träningen och det är fascinerande hur bra det fungerar även på hästar! Carmela förstår snabbt vad jag är ute efter och tycker framförallt att det är väldigt roligt!

Att tämja en tollare

Aila var mer vild än tam idag på Uppsala Hundvänners lydnadsträning i ridhuset. Jag fick frågan av klubbkamraten Malin om jag haft tenta nyligen :-) Visserligen så har jag mycket riktigt haft tenta idag, men jag tror ändå inte att det kan förklara Ailas energistinna dagsform.

Jag tycker att vi har hunnit med ganska gott om promenader och träning på sistone. Men hennes normalt energiska och livliga personlighet brukar bli ännu livligare inför varje löp. Ca två månader innan hon löper ökar antalet "myror i brallan" ganska markant och håller i sig tills hon brukar få en liten lätt släng av skendräktighet.

Dessutom har det snöat här i Uppsala de två senaste dagarna. Stora, härliga flingor har lagt sig som en mjuk matta i omgivningarna. Detta tycker Rödnos är höjden av lycka och slår nästan knut på sig själv i början av promenaderna i sin iver att få kuta runt i snön.

På ridhusträningen ägnade vi oss framförallt åt stadga. Vi övade både på sitt och stå kvar och jag använde mig mycket av "godisankare" för att hjälpa henne att bli mer stilla. Försöker tänka på att klicka när hon är rak i kroppen och riktad framåt även med huvudet. Vi körde även min favvo-stadgeövning som jag lärt mig på kurs hos Eva Bodfäldt. Har då koppel på henne och använder detta för att försiktigt segdra och försöka rubba hennes balans. Är så häftigt att känna när hon håller emot och verkligen trycker fast tassarna i marken för att stå kvar - det kallar jag stadga!

Kunde inte låta bli att öva lite slalom när Aila var så på trycket. Provade att pressa henne för att hon skulle öka farten ytterligare. Det gick riktigt bra :-) Jag får en sån härlig känsla i kroppen när slalomen funkar bra i högt tempo!

Viltspår - Tjohoo!

I torsdags kom jag hem med en dunk nötblod från skolan. Låter antagligen inte klokt, men vi hade haft en övning i blodtransfusion på ko och det hade blivit en "slatt" över. Läraren frågade således om det fanns någon viltspårsintresserad i gruppen, varpå jag fick med mig det överblivna blodet hem. Visserligen har Aila och jag inte tränat viltspår på väldigt länge, 2 år eller så, men jag tänkte att då kunde det väl vara på tiden. Till saken hör att jag i frysen även har klövar från ett rådjur som min kompis Per sköt i höstas.

Aila blev förstås eld och lågor över idén - viltspår är ju bland det allra bästaste och roligaste den lilla stollaren vet! Ja la ett spår på öppenklassnivå med bloduppehåll och ganska många vinklar, det fick dock bara ligga ca 1 timme. Aila började en aning försiktigt, men la snart i turbon och jag fick upp flåset ganska rejält där jag hastade med bakom. Min vana trogen hade jag även lagt spåret i ganska kuperad terräng (tycker att det hör till att klättra lite då man spårar!). Hennes iver och entusiasm höll i sig spåret igenom och ganska snart var klöven i hennes ägo - jippi! Nöjd fick hon bära den tillbaka till bilen och ligger nu och sussar gott i sin biabädd. Bra för då kan jag i lugn och ro ägna mig åt att läsa på nöt- och fårsjukdomar som vi snart har tenta på.

Kampanj på stadga!

Förra helgen tränade jag med Katarina och hennes sockersöta BC Fixa. Som alltid när jag har något problem med tävlingslydnaden så passade jag på att fråga Katarina - man får alltid bra och konstruktiva svar :-)

Nu gällde det stadga. Har helt enkelt insett att jag behandlat denna VIKTIGA grundfärdighet lite styvmoderligt och nu när vi börjar försöka sätta ihop momentet "dumrutan" så tycker Rödnos att detta med att sitta HELT stilla är lite onödigt (läs: jag har släppt igenom att hon trampar lite och vrider sig en aning i träningen). Med andra ord: momentet fungerar INTE. Jag har gjort några halvhjärtade försök att få ordning på detta, men utan några vidare resultat.

Fick en hel drös kloka ord på vägen av Katarina och hon visade även med Fixa hur hon tränat stadga i praktiken. Alltså, egentligen är ju stadga inte speciellt svårt att träna, men ärligt talat ganska tråkigt och tamt. Är ju mycket roligare att träna rutan och andra fart-och-fläkt moment, hehe. Jag fick dock snällt bita i det sura och beska äpplet och inse att här finns inga genvägar, utan vi måste gå till botten med stadga-träningen. Och då menar jag allra djupaste bottenträsket, det där som man helst inte alls vill klafsa runt i.

Sagt och gjort, nu i veckan har vi haft kampanj på stadga och tränat detta ganska flitigt. Såhär när slutet på veckan nu närmar sig så kan jag konstatera att vi har klättrat upp några pinnhål från bottenskiktet i alla fall. Aila kan sitta med rak kropp och utan att flytta någon tass då jag rör mig framför henne samt på hö/vä sida. Bakom är fortfarande lite trickigt, men vi jobbar på det!