Tävling med ett tuggummi

I lördags gjorde jag och Aila tävlings-årsdebut. Det handlade om lägre klass spår och arrangör var Örebro BK, vår nya hemmaklubb! Vi har tävlat lägre spår en gång förut, för många år sedan hos Timrå BK (minns ej om det var sommaren 2003 eller 2004) då vi uppnådde ett godkänt resultat. Att jämföra hur Aila var på tävlingen i Timrå med hur hon var nu i lördags i Örebro är som att jämföra en ferrari med en epa-traktor. Då missade vi poäng på att hon var för het och på trycket, i lördags missade vi poäng på att hon var seg och disträ.

Det började med att Morgan och jag fick skaka liv i henne på soffan, hon hade nog gärna sett fram emot en sovmorgon. Nåväl, vi kom iväg (fick lyfta in tollaren i bilen) och morgonsolen värmde redan skönt från en klarblå himmel.

Jag drog startnr 6 så vi hann med en lite promme (Aila lufsade lugnt med i kopplet) innan det var dags för spåret. Upptaget gick ok, Aila tog sig an spåret med en gång, men någon vidare entusiasm visade hon inte. I ganska sakta och något tveksam mak tog hon sig fram första biten i spåret. Jag började känna mig ordentligt osäker på hur detta skulle gå. Efter dryga 100 m kom en vänstervinkel som hon klarade med liten ringning. Hon tuffade sedan på fortfarande ganska långsamt med nu något mer bestämt. Jag förökte peppa och mana på henne i syfte att få upp tempot något, gick sådär. Lyckan var därför total när hon hittade första pinnen, kändes så skönt att veta att vi var på rätt väg!! Pulsen var ändå fortsatt hög när jag släppte på henne på spåret igen. Blev något lugnare när Aila efter en stund hittade pinne nr 2, nu var vi på g! Spåret låg i öppen skogsterräng med ganska högt blåbärsris och några stockar att skutta över och det var torrt i marken. Ett långt pinn-uppehåll följde sedan (visade sig senare att vi missade en pinne här) och jag blev återigen nervös. Men det går ju inte att göra annat än att lita på hunden och följa med och peppa så gott det går, det är en väldigt spännande upplevelse att följa ett spår som man inte har en aning om hur det går. Vi passerade en liten bäck där Aila stannade och drack. Kändes som att tiden började springa iväg och jag manade på henne lite ytterligare. Vi följde sedan en liten stig en bit och jag blev oroligt att Aila gjorde det av bekvämlighetsskäl och att spåret i verkligheten gick någon annanstans. Men tji fick jag när Aila hittade en pinne på stigen, duktig tjej! Resten av spåret gick bra och pinnarna kom nu lite tätare, skönt. Även slutpinnen fick vi med oss till spårläggaren som bjöd på korv och festis efteråt och jag var så glad över att spåret gått så bra (inom maxtiden också)! Resultatet blev 9 + 8,5 på spårupptaget och 9 + 9 på spåret.

Vi åkte sedan tillbaka till klubben och hann fika ute i solen innan det var dags för platsliggningen. Då tiden var ute låg 3 hundar kvar och Aila var en av dem! Hon verkade tycka att det var riktigt skönt att ligga och vila 5 min ute på planen, betyg 10! Jag försökte sedan få igång henne lite inför budföringen, men det var jättesvårt att få något klös i henne idag, hon var jätteseg och ville helst ligga och vila i bilen. Jag sprang med henne (hon travade efter mig) bort till mottagaren som hon hälsade glatt på och vi tågade sedan de 100 m tvärs över appellplanen. Sträckan till mottagaren gick fint: galopp (!) och ingen reaktion på skottet förutom en liten sidoförflyttning. Jag trodde att vi nu hade momentet i hamn, men Aila överraskade med att inte alls vilja springa tillbaka till mig. Istället hittade hon tappat godis på planen som hon mumsade i sig. Efter mycket om och men kom hon till slut till mig, men de extra utflykterna resulterade i betyget 0.

Vi skulle starta som nr 3 på lydnaden (några hade brutit) och jag blev mer och mer förtvivlad och nervös när det inte gick att få någon fart i henne. Lockade med kött, kylde med vatten, körde lite agility, försökte springa och busa med henne, men hon vägrade använda någon snabbare gångart än trav. Detta har jag inte råkat ut för tidigare med henne och det kändes svårt att veta hur jag skulle agera och jag var jättenervös för att hon bara skulle säcka ihop totalt på planen och inte vilja följa med på fotgåendet etc. Som tur var hade jag underbare Morgan med mig som stöttade på bästa sätt, annars vete katten om jag hade vågat mig in på planen alls.

När det blev vår tur kändes det som att ha ett tuggummi till hund med in på planen, segare Aila har jag aldrig skådat. Vi ställde upp för linförigheten och jag var övertygad om att hon skulle sitta kvar när jag började gå. Det blev också en väldigt osäker start på momentet, men sedan följde faktiskt Aila med riktigt bra (förstår inte hur detta var möjligt) och vi fick i slutändan betyg 9 + 8,5 och jag fick upp hoppet en smula. Resten av momenten resulterade i blandade betyg. Sämst gick framförgående och inkallning. Bäst betyg fick vi för linförighet, läggande under gång, apportering och hoppet. Jag studsade och tjoade mellan momenten för att få Aila med mig och hon var fortsatt seg, men följde trots det med rätt så bra. När vi var klara var jag oerhört lättad och glad över att det hade gått mycket bättre än jag trodde.

En nervös väntan i klubbhuset följde sedan; skulle poängen trots allt räcka till uppflyttning? Vi hade marginalerna på vår sida denna gång, med slutpoängen 437 p hamnade vi på tredje plats och blev uppflyttade till högre klass spår! Jag var fantastiskt glad och stolt över min hund som trots alla odds orkat med dagens alla moment. Morgan och jag firade med god restauranglunch och besök på bilmässa.