Uppvärmning, inte uppvarvning

I eftermiddags var Jenny med Caki och jag med Aila nere på Syltavallen och tränade lite. Det var jättekul att se hur långt Jenny och Caki har kommit och vilken fin attityd och iver söta Caki har inne på planen. De kommer att bli ett ekipage att räkna med, var så säkra!

Jag behöver komma igång ordentligt med tävlingsträningen med Aila. Vi gjorde ett helt katastrofalt försök till det i fredags kväll på Väsby BK. Uppvärmningen blev av sorten hets med tokig tollare och när vi sen skulle våga oss på några moment gick det helt över styr. Aila gnällde och tjuvstartade och studsade vid sidan, flög upp från krypet, ja ni förstår...

Idag ägnade vi oss därför åt uppvärmning modell lugnare och jag tycker att Aila sen hade en helt lagom aktivitetsnivå under fotgåendet och det kändes jättebra. Gäller bara att jag sätter fötterna som jag ska i svängarna. Krypet fungerade också riktigt bra. Måste träna vidare så att hon orkar krypa lite längre dock.

Vi körde även dumrutan, dirigeringsapportering, inkallning och fjärrdirigering med lite varierande framgång. Stadgan fungerade inte bra, medan stå->sitt gick kalas på fjärren, jippi!

Nu i veckan ska vi träna spår och budföring och så ska jag kolla upp om någon brukshundsklubb har platsliggning med skott för det behöver vi öva på. Sen måste jag kolla upp vilka moment som egentligen ingår i lägre-lydnaden, då reglerna har ändrats sen vi var med senast.

Stå, ligg eller mittemellan??

Denna vecka har jag och Aila varit på besök på landet utanför Örebro. Här pryder ett några dm djupt gnistrande snötäcke omgivningarna. Väldigt vackert, men inte ett optimalt träningsunderlag dock. Vi har fått hålla till på upplogade vägar och liknande då vi tränat och därför inte kunnat köra moment som kräver mer plats som rutan eller dirigeringsapporteringen. Men många moment/delar av moment går ju även att köra på liten yta!

Fotgåendet känns fortsatt bra. Jag vågar köra längre bitar innan belöning och gillar Ailas attityd! Ibland kommer hon lite för långt fram i positionen . Jag har valt att vara lite generös med detta, då vi inte siktar på några SM-poäng utan ett fotgående som håller för elitklassen och är beredd på att kunna få lite avdrag för detta. Blir hon för studsig eller börjar gnälla så bryter jag dock. Språng marsch fungerar nu bättre sen jag fick tips av Katarina att springa med lite kortare steg och en aning på stället i svängarna för att kunna få till jämnare och rakare riktningsändringar.

Vidare har vi övat på stå/sitt/ligg under marsch och här känns det på tok för chansartat. Om jag vänder mig om efter kommandot "stå" kan jag lika gärna få syn på en sittande som en stående Aila och kanske t.o.m. att hon provar att lägga sig istället. Vi körde mycket och enbart sättande under gång inför trean och detta tror jag straffar sig lite nu. Jag försöker vara noga med att använda olika tonläge på kommandona som en viss hjälp. I övrigt övar vi på och gör om de gånger som det blir fel. Jag vill få Aila att verkligen lyssna på vad jag säger istället för att chansa.

Stadgeträningen har vi heller inte gett upp. Jag har ändrat mitt koncept en smula vad gäller hur/när jag klickar och när jag använder frikommando för att det ska bli tydligare för Aila. Sedan jag skrev första inlägget här i bloggen så har i alla fall stadgeträningen gått klart framåt och det känns bra!

Härlig känsla!

Idag kändes det nästan som i en dröm när jag gick fot med Aila :-) En riktigt bra dröm! Det kändes som att vi hade kunnat gå nästan hur länge som helst utan att hon skulle tappa koncentrationen och så har det aldrig känts förut.

I min iver att få Aila att tycka att det är dödskul att gå fot så har jag öst på med en hel armada av roliga och hetsiga belöningar. Och visst har det funkat - Aila tycker att det är helkul för det mesta. Men bieffekterna har varit flera och egentligen inte alls oväntade eller ologiska, men jag har på nåt vis blundat för dem, för det har känts så VIKTIGT att hon ska tycka att det är ROLIGT. Bl a så går hon för långt fram, studsar gärna lite, gnäller ofta etc.

Katarina och jag har diskuterat detta och kommit fram till att jag behöver göra fotträningen lite tråkigare, eller lite mer sansad kanske är ett bättre ord. Lugnare belöningar och lite mer "nöta på" kommer nog att kunna ta udden av Ailas fot-iver.

När vi tränade i underbart vinterväder idag så fick jag jättebra peppning av Katarina. Att våga gå längre sträcka och inte vara så skraj för att det ska bli fel. Då är det bara att bryta och börja om. Och vips, så kändes det inte så "jobbigt" mentalt att gå fot. Jag kan bli så låst vid att jag inte vill att Aila ska göra fel och vara hetsig att jag knappt vill gå fot med henne. Men den känslan rann av mig helt idag och istället smög en riktig GLÄDJE över att gå fot sig in. Kändes jättehärligt!

Har knyckt fotot nedan från Katarinas blogg. Visst ser Aila ut som en riktig dressyrhäst :-)

Utflykt till Uppsala BK

Idag vid lunchtid for Aila och jag iväg till Uppsala BK. Vi började med att gå en promme i den oerhört vackra Hågadalen, tycker så mycket om att promenera där!

Sen var det dags för lite lydnadsträning. Vi började med att öva språng marsch-delen i fotgåendet. Jag testade att köra "flygande start", d.v.s. lät Aila jobba för att komma ikapp mig och för att bibehålla fotpositionen. Aila var med på noterna och det funkade riktigt bra, även om underlaget inte var det bästa; lite halt och isigt. Helt om samt höger om språng marsch är jag nöjd med. Däremot får vi jobba vidare på vänster om språng marsch. Jag trycker ut Aila lite i svängen, varvid hon tappar positionen något. Ska prova att springa på lite olika sätt i svängen och se om det har någon betydelse.

Därefter körde vi dirigeringsapporteringen igen. Denna gång med godisskålar. Aila kändes riktigt säker idag och det var lätt att dirigera henne. Nu fattas det bara ca 1 m till tävlingsavstånd, vi får testa det i helgen! Filmade en liten snutt på sista skicket, hon var då lite matt, så tempot var inte det bästa. Farten är jag dock inte orolig för, det brukar ju kunna vara hennes signum :-) Klippet får komma då jag lärt mig överföra det från telefonen...

Vi hade i alla fall tur med dirigeringsapporteringen!

Hur svårt kan det va'?! Ja, hur svårt kan det egentligen va' att lyckas sätta ingångarna i slalomen?

Uppenbarligen alldeles förfärligt, rysligt svårt, fick Rödnos och jag erfara under dagens träningspass. Syftet med träningen var visserligen att träna våra svåra ingångar, vilket är "kl. 5" och mindre. Men att det skulle bli så hopplöst svårt hade jag inte väntat mig! Jag hade ett hopphinder innan 4-slalomen som jag flyttade successivt åt sidan. I början gick det riktigt fint. Rödnos studsade så glatt in i slalomen från rätt håll. Men snart var det slut på det roliga...

För att göra en lång och strulig historia mer läsvänlig så gick det helt enkelt inte alls som jag ville. Efter att ha monterat ner halva slalomen och förvandlat den till en 2-pinnars variant så fick vi dock till några lyckade repetitioner. Vi har således mycket att jobba på framöver :-)

Som rubriken skvallrar om så gick dock avslutningen på träningspasset i dur då vi provade dirigeringsapporteringen. Vi kunde köra på nästan tävlingsmässiga avstånd med apporter och Aila var kanonduktig!

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Den här veckan har vi träningsvecka, Aila och jag! Jag har nämligen inte några schemalagda eftermiddagsaktiviteter i skolan, utan kan fritt utnyttja de ljusa timmarna på dygnet - jippi! Passar därför alldeles utmärkt att lägga extra krut på träningen.

För att verkligen komma framåt i träningen under veckan har jag satt upp veckomål för träningen. Dessa består av:

1. Apportering med dirigering: kunna utföra momentet med tävlingsmässiga avstånd

2. Börja sätta ihop "Dumrutan": kunna "sitt under gång"-delen av momentet med godisankare.

3. Sitt i grupp: kunna 1 min med gömd förare.

4. Fritt följ: kunna alla svängar under språng marsch.

Glad i hågen plockade jag med mig koner och skålar ut på förmiddagspromenaden för att kunna träna apportering med dirigering. Detta moment har vi tränat på rätt så länge, men jag har fegat lite med att öka ut avstånden från konen till skålarna (använder oftast skålar med godis i istället för apporter) samt sträckan från konen till mig. Men Aila tycker att det är roligt och brukar oftast snabbt och glatt springa till rätt ställe!

Dags att försvåra träningen helt enkelt. Men tji fick jag! Aila var jätteförvirrad och osäker idag och sprang fel upprepade gånger eller letade ganska länge efter skålarna. Inte alls några snygga och säkra skick. Kan ha haft betydelse att planen var lite bucklig och fläckvis snöig som störde synintrycken, men jag tycker inte att det borde ha försvårat så mycket ändå??

Nåväl, det var bara att anpassa träningen efter dagsformen och göra övningen jätteenkel istället så att Aila fick lyckas, men det tog emot i och med att jag har bestämt mig för att komma nån vart med just detta moment i veckan. Lite senare under promenaden provade vi på en annan liten plan och då gick det klart bättre, kanske finns det hopp trots allt!

Måste bara nämna mitt sido-träningsprojekt som går ut på att lära hästen Carmela att apportera en mjukis-sköldpadda :-) Vi hade första träningspasset idag och jodå, hon har både nosat och nafsat på sköldpaddan i min hand samt nosat på den om den låg på marken. Jag använder mig av klicker i träningen och det är fascinerande hur bra det fungerar även på hästar! Carmela förstår snabbt vad jag är ute efter och tycker framförallt att det är väldigt roligt!

Kampanj på stadga!

Förra helgen tränade jag med Katarina och hennes sockersöta BC Fixa. Som alltid när jag har något problem med tävlingslydnaden så passade jag på att fråga Katarina - man får alltid bra och konstruktiva svar :-)

Nu gällde det stadga. Har helt enkelt insett att jag behandlat denna VIKTIGA grundfärdighet lite styvmoderligt och nu när vi börjar försöka sätta ihop momentet "dumrutan" så tycker Rödnos att detta med att sitta HELT stilla är lite onödigt (läs: jag har släppt igenom att hon trampar lite och vrider sig en aning i träningen). Med andra ord: momentet fungerar INTE. Jag har gjort några halvhjärtade försök att få ordning på detta, men utan några vidare resultat.

Fick en hel drös kloka ord på vägen av Katarina och hon visade även med Fixa hur hon tränat stadga i praktiken. Alltså, egentligen är ju stadga inte speciellt svårt att träna, men ärligt talat ganska tråkigt och tamt. Är ju mycket roligare att träna rutan och andra fart-och-fläkt moment, hehe. Jag fick dock snällt bita i det sura och beska äpplet och inse att här finns inga genvägar, utan vi måste gå till botten med stadga-träningen. Och då menar jag allra djupaste bottenträsket, det där som man helst inte alls vill klafsa runt i.

Sagt och gjort, nu i veckan har vi haft kampanj på stadga och tränat detta ganska flitigt. Såhär när slutet på veckan nu närmar sig så kan jag konstatera att vi har klättrat upp några pinnhål från bottenskiktet i alla fall. Aila kan sitta med rak kropp och utan att flytta någon tass då jag rör mig framför henne samt på hö/vä sida. Bakom är fortfarande lite trickigt, men vi jobbar på det!