Utflykt till Uppsala BK

Idag vid lunchtid for Aila och jag iväg till Uppsala BK. Vi började med att gå en promme i den oerhört vackra Hågadalen, tycker så mycket om att promenera där!

Sen var det dags för lite lydnadsträning. Vi började med att öva språng marsch-delen i fotgåendet. Jag testade att köra "flygande start", d.v.s. lät Aila jobba för att komma ikapp mig och för att bibehålla fotpositionen. Aila var med på noterna och det funkade riktigt bra, även om underlaget inte var det bästa; lite halt och isigt. Helt om samt höger om språng marsch är jag nöjd med. Däremot får vi jobba vidare på vänster om språng marsch. Jag trycker ut Aila lite i svängen, varvid hon tappar positionen något. Ska prova att springa på lite olika sätt i svängen och se om det har någon betydelse.

Därefter körde vi dirigeringsapporteringen igen. Denna gång med godisskålar. Aila kändes riktigt säker idag och det var lätt att dirigera henne. Nu fattas det bara ca 1 m till tävlingsavstånd, vi får testa det i helgen! Filmade en liten snutt på sista skicket, hon var då lite matt, så tempot var inte det bästa. Farten är jag dock inte orolig för, det brukar ju kunna vara hennes signum :-) Klippet får komma då jag lärt mig överföra det från telefonen...

Vi hade i alla fall tur med dirigeringsapporteringen!

Hur svårt kan det va'?! Ja, hur svårt kan det egentligen va' att lyckas sätta ingångarna i slalomen?

Uppenbarligen alldeles förfärligt, rysligt svårt, fick Rödnos och jag erfara under dagens träningspass. Syftet med träningen var visserligen att träna våra svåra ingångar, vilket är "kl. 5" och mindre. Men att det skulle bli så hopplöst svårt hade jag inte väntat mig! Jag hade ett hopphinder innan 4-slalomen som jag flyttade successivt åt sidan. I början gick det riktigt fint. Rödnos studsade så glatt in i slalomen från rätt håll. Men snart var det slut på det roliga...

För att göra en lång och strulig historia mer läsvänlig så gick det helt enkelt inte alls som jag ville. Efter att ha monterat ner halva slalomen och förvandlat den till en 2-pinnars variant så fick vi dock till några lyckade repetitioner. Vi har således mycket att jobba på framöver :-)

Som rubriken skvallrar om så gick dock avslutningen på träningspasset i dur då vi provade dirigeringsapporteringen. Vi kunde köra på nästan tävlingsmässiga avstånd med apporter och Aila var kanonduktig!

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Den här veckan har vi träningsvecka, Aila och jag! Jag har nämligen inte några schemalagda eftermiddagsaktiviteter i skolan, utan kan fritt utnyttja de ljusa timmarna på dygnet - jippi! Passar därför alldeles utmärkt att lägga extra krut på träningen.

För att verkligen komma framåt i träningen under veckan har jag satt upp veckomål för träningen. Dessa består av:

1. Apportering med dirigering: kunna utföra momentet med tävlingsmässiga avstånd

2. Börja sätta ihop "Dumrutan": kunna "sitt under gång"-delen av momentet med godisankare.

3. Sitt i grupp: kunna 1 min med gömd förare.

4. Fritt följ: kunna alla svängar under språng marsch.

Glad i hågen plockade jag med mig koner och skålar ut på förmiddagspromenaden för att kunna träna apportering med dirigering. Detta moment har vi tränat på rätt så länge, men jag har fegat lite med att öka ut avstånden från konen till skålarna (använder oftast skålar med godis i istället för apporter) samt sträckan från konen till mig. Men Aila tycker att det är roligt och brukar oftast snabbt och glatt springa till rätt ställe!

Dags att försvåra träningen helt enkelt. Men tji fick jag! Aila var jätteförvirrad och osäker idag och sprang fel upprepade gånger eller letade ganska länge efter skålarna. Inte alls några snygga och säkra skick. Kan ha haft betydelse att planen var lite bucklig och fläckvis snöig som störde synintrycken, men jag tycker inte att det borde ha försvårat så mycket ändå??

Nåväl, det var bara att anpassa träningen efter dagsformen och göra övningen jätteenkel istället så att Aila fick lyckas, men det tog emot i och med att jag har bestämt mig för att komma nån vart med just detta moment i veckan. Lite senare under promenaden provade vi på en annan liten plan och då gick det klart bättre, kanske finns det hopp trots allt!

Måste bara nämna mitt sido-träningsprojekt som går ut på att lära hästen Carmela att apportera en mjukis-sköldpadda :-) Vi hade första träningspasset idag och jodå, hon har både nosat och nafsat på sköldpaddan i min hand samt nosat på den om den låg på marken. Jag använder mig av klicker i träningen och det är fascinerande hur bra det fungerar även på hästar! Carmela förstår snabbt vad jag är ute efter och tycker framförallt att det är väldigt roligt!

Att tämja en tollare

Aila var mer vild än tam idag på Uppsala Hundvänners lydnadsträning i ridhuset. Jag fick frågan av klubbkamraten Malin om jag haft tenta nyligen :-) Visserligen så har jag mycket riktigt haft tenta idag, men jag tror ändå inte att det kan förklara Ailas energistinna dagsform.

Jag tycker att vi har hunnit med ganska gott om promenader och träning på sistone. Men hennes normalt energiska och livliga personlighet brukar bli ännu livligare inför varje löp. Ca två månader innan hon löper ökar antalet "myror i brallan" ganska markant och håller i sig tills hon brukar få en liten lätt släng av skendräktighet.

Dessutom har det snöat här i Uppsala de två senaste dagarna. Stora, härliga flingor har lagt sig som en mjuk matta i omgivningarna. Detta tycker Rödnos är höjden av lycka och slår nästan knut på sig själv i början av promenaderna i sin iver att få kuta runt i snön.

På ridhusträningen ägnade vi oss framförallt åt stadga. Vi övade både på sitt och stå kvar och jag använde mig mycket av "godisankare" för att hjälpa henne att bli mer stilla. Försöker tänka på att klicka när hon är rak i kroppen och riktad framåt även med huvudet. Vi körde även min favvo-stadgeövning som jag lärt mig på kurs hos Eva Bodfäldt. Har då koppel på henne och använder detta för att försiktigt segdra och försöka rubba hennes balans. Är så häftigt att känna när hon håller emot och verkligen trycker fast tassarna i marken för att stå kvar - det kallar jag stadga!

Kunde inte låta bli att öva lite slalom när Aila var så på trycket. Provade att pressa henne för att hon skulle öka farten ytterligare. Det gick riktigt bra :-) Jag får en sån härlig känsla i kroppen när slalomen funkar bra i högt tempo!

Viltspår - Tjohoo!

I torsdags kom jag hem med en dunk nötblod från skolan. Låter antagligen inte klokt, men vi hade haft en övning i blodtransfusion på ko och det hade blivit en "slatt" över. Läraren frågade således om det fanns någon viltspårsintresserad i gruppen, varpå jag fick med mig det överblivna blodet hem. Visserligen har Aila och jag inte tränat viltspår på väldigt länge, 2 år eller så, men jag tänkte att då kunde det väl vara på tiden. Till saken hör att jag i frysen även har klövar från ett rådjur som min kompis Per sköt i höstas.

Aila blev förstås eld och lågor över idén - viltspår är ju bland det allra bästaste och roligaste den lilla stollaren vet! Ja la ett spår på öppenklassnivå med bloduppehåll och ganska många vinklar, det fick dock bara ligga ca 1 timme. Aila började en aning försiktigt, men la snart i turbon och jag fick upp flåset ganska rejält där jag hastade med bakom. Min vana trogen hade jag även lagt spåret i ganska kuperad terräng (tycker att det hör till att klättra lite då man spårar!). Hennes iver och entusiasm höll i sig spåret igenom och ganska snart var klöven i hennes ägo - jippi! Nöjd fick hon bära den tillbaka till bilen och ligger nu och sussar gott i sin biabädd. Bra för då kan jag i lugn och ro ägna mig åt att läsa på nöt- och fårsjukdomar som vi snart har tenta på.

Kampanj på stadga!

Förra helgen tränade jag med Katarina och hennes sockersöta BC Fixa. Som alltid när jag har något problem med tävlingslydnaden så passade jag på att fråga Katarina - man får alltid bra och konstruktiva svar :-)

Nu gällde det stadga. Har helt enkelt insett att jag behandlat denna VIKTIGA grundfärdighet lite styvmoderligt och nu när vi börjar försöka sätta ihop momentet "dumrutan" så tycker Rödnos att detta med att sitta HELT stilla är lite onödigt (läs: jag har släppt igenom att hon trampar lite och vrider sig en aning i träningen). Med andra ord: momentet fungerar INTE. Jag har gjort några halvhjärtade försök att få ordning på detta, men utan några vidare resultat.

Fick en hel drös kloka ord på vägen av Katarina och hon visade även med Fixa hur hon tränat stadga i praktiken. Alltså, egentligen är ju stadga inte speciellt svårt att träna, men ärligt talat ganska tråkigt och tamt. Är ju mycket roligare att träna rutan och andra fart-och-fläkt moment, hehe. Jag fick dock snällt bita i det sura och beska äpplet och inse att här finns inga genvägar, utan vi måste gå till botten med stadga-träningen. Och då menar jag allra djupaste bottenträsket, det där som man helst inte alls vill klafsa runt i.

Sagt och gjort, nu i veckan har vi haft kampanj på stadga och tränat detta ganska flitigt. Såhär när slutet på veckan nu närmar sig så kan jag konstatera att vi har klättrat upp några pinnhål från bottenskiktet i alla fall. Aila kan sitta med rak kropp och utan att flytta någon tass då jag rör mig framför henne samt på hö/vä sida. Bakom är fortfarande lite trickigt, men vi jobbar på det!