Ny blogg

Seglinges Vide har flyttat hem till oss! Mer finns att läsa i nya bloggen på http://ailaovide.blogspot.com.

Då eller aldrig!

Nä, vi har inte gått i ide helt och hållet, öven om man kan tro det av bloggen att döma. Faktum är att jag nu har bestämt när det ska ske, vår debut i lydnadsklass elit alltså. Den 5 dec blir det och nu finns ingen återvändo längre ;-) Jag har skjutit upp det länge nog och har bestämt att då eller aldrig får det bli, annars är risken att det inte blir av alls.

Vi tränade ett pass idag och det som var mest positivt är att våra "strulmoment" sedan i våras, apportering med dirigering och "dumrutan" nu börjar sitta riktigt bra. Det känns som att Aila förstår på ett helt annat sätt nu än tidigare vad momenten går ut på. Däremot har hon börjat slarva med ingångarna på inkallningen bl a. Kan nog bero på att vi inte har övat det på väldigt länge, går ju inte att lägga färdigheter på is alltför länge, synd...

Det vi behöver är mer tävlingsträning. Vi var med på en väldigt tävlingslik träningstävling i förra veckan och vips, så dök vårt "tävlingssyndrom" upp, gnäll och hets i fotgåendet. Aila trummade på som en speedad dressyrhäst och gick på tok för långt fram, suck.

Det som annars upptar mycket av mina funderingar för tillfället är frågan om en till hund ska få "göra entré" relativt snart eller ej. Jag är rädd att inte räcka till och hinna med, då mitt liv kommer att ändras på många andra sätt snart, bl a i och med att jag snart ska börja jobba på riktigt. Det är inte alltid så lätt att göra prioriteringar när man vill mycket på samma gång.

God natt!

Farten tillbaka!

Ikväll deltog Aila och jag på Uppsala Hundvänners träningstävling i agility. En hoppklassbana av klass 2-svårighet, signerad Kenth Svartberg var kvällens uppgift. Banan innehöll en ganska krånglig start med fällor, några småknepiga tunnelingångar och en riktigt lång raksträcka med hopphinder där hunden hade chansen att få upp hög fart.

Aila var riktigt pigg och blev helt till sig när hon såg att det vankades agility. Det kändes jätteskönt att farten var tillbaka! Hon satt som på nålar i starten och ville bara kasta sig iväg, så att försöka lämna henne var inte att tänka på, utan det fick bil en flygande start. Efter andra hindret som var däcket gällde det att få hunden att vända tvärt till vänster (ett lockande hopphinder stod annars rakt framåt, men detta skulle tas senare på banan). Aila lyssnade bra och vände mot mig och vi kunde hasta vidare längs banan. Det blev en missad slalomingång, då vi kom lite för snävt på, men i övrigt ett felfritt lopp. Då vi körde banan för andra gången så rätade jag upp henne mer inför slalomen och då satte hon ingången fint. Resten av banan flöt på bra, men det blev en rivning på näst sista hindret.

Sammanfattningsvis var jag jättenöjd med Ailas fina fart och att hon lyssnade bra på banan. Ska försöka få till några träningspass inför de stundande agilitytävlingarna i Kristi Himmelfärdshelgen. Vi behöver bl a träna på slalomingångar, krångliga hoppkombinationer och snäva tunnelingångar.

Tävling med ett tuggummi

I lördags gjorde jag och Aila tävlings-årsdebut. Det handlade om lägre klass spår och arrangör var Örebro BK, vår nya hemmaklubb! Vi har tävlat lägre spår en gång förut, för många år sedan hos Timrå BK (minns ej om det var sommaren 2003 eller 2004) då vi uppnådde ett godkänt resultat. Att jämföra hur Aila var på tävlingen i Timrå med hur hon var nu i lördags i Örebro är som att jämföra en ferrari med en epa-traktor. Då missade vi poäng på att hon var för het och på trycket, i lördags missade vi poäng på att hon var seg och disträ.

Det började med att Morgan och jag fick skaka liv i henne på soffan, hon hade nog gärna sett fram emot en sovmorgon. Nåväl, vi kom iväg (fick lyfta in tollaren i bilen) och morgonsolen värmde redan skönt från en klarblå himmel.

Jag drog startnr 6 så vi hann med en lite promme (Aila lufsade lugnt med i kopplet) innan det var dags för spåret. Upptaget gick ok, Aila tog sig an spåret med en gång, men någon vidare entusiasm visade hon inte. I ganska sakta och något tveksam mak tog hon sig fram första biten i spåret. Jag började känna mig ordentligt osäker på hur detta skulle gå. Efter dryga 100 m kom en vänstervinkel som hon klarade med liten ringning. Hon tuffade sedan på fortfarande ganska långsamt med nu något mer bestämt. Jag förökte peppa och mana på henne i syfte att få upp tempot något, gick sådär. Lyckan var därför total när hon hittade första pinnen, kändes så skönt att veta att vi var på rätt väg!! Pulsen var ändå fortsatt hög när jag släppte på henne på spåret igen. Blev något lugnare när Aila efter en stund hittade pinne nr 2, nu var vi på g! Spåret låg i öppen skogsterräng med ganska högt blåbärsris och några stockar att skutta över och det var torrt i marken. Ett långt pinn-uppehåll följde sedan (visade sig senare att vi missade en pinne här) och jag blev återigen nervös. Men det går ju inte att göra annat än att lita på hunden och följa med och peppa så gott det går, det är en väldigt spännande upplevelse att följa ett spår som man inte har en aning om hur det går. Vi passerade en liten bäck där Aila stannade och drack. Kändes som att tiden började springa iväg och jag manade på henne lite ytterligare. Vi följde sedan en liten stig en bit och jag blev oroligt att Aila gjorde det av bekvämlighetsskäl och att spåret i verkligheten gick någon annanstans. Men tji fick jag när Aila hittade en pinne på stigen, duktig tjej! Resten av spåret gick bra och pinnarna kom nu lite tätare, skönt. Även slutpinnen fick vi med oss till spårläggaren som bjöd på korv och festis efteråt och jag var så glad över att spåret gått så bra (inom maxtiden också)! Resultatet blev 9 + 8,5 på spårupptaget och 9 + 9 på spåret.

Vi åkte sedan tillbaka till klubben och hann fika ute i solen innan det var dags för platsliggningen. Då tiden var ute låg 3 hundar kvar och Aila var en av dem! Hon verkade tycka att det var riktigt skönt att ligga och vila 5 min ute på planen, betyg 10! Jag försökte sedan få igång henne lite inför budföringen, men det var jättesvårt att få något klös i henne idag, hon var jätteseg och ville helst ligga och vila i bilen. Jag sprang med henne (hon travade efter mig) bort till mottagaren som hon hälsade glatt på och vi tågade sedan de 100 m tvärs över appellplanen. Sträckan till mottagaren gick fint: galopp (!) och ingen reaktion på skottet förutom en liten sidoförflyttning. Jag trodde att vi nu hade momentet i hamn, men Aila överraskade med att inte alls vilja springa tillbaka till mig. Istället hittade hon tappat godis på planen som hon mumsade i sig. Efter mycket om och men kom hon till slut till mig, men de extra utflykterna resulterade i betyget 0.

Vi skulle starta som nr 3 på lydnaden (några hade brutit) och jag blev mer och mer förtvivlad och nervös när det inte gick att få någon fart i henne. Lockade med kött, kylde med vatten, körde lite agility, försökte springa och busa med henne, men hon vägrade använda någon snabbare gångart än trav. Detta har jag inte råkat ut för tidigare med henne och det kändes svårt att veta hur jag skulle agera och jag var jättenervös för att hon bara skulle säcka ihop totalt på planen och inte vilja följa med på fotgåendet etc. Som tur var hade jag underbare Morgan med mig som stöttade på bästa sätt, annars vete katten om jag hade vågat mig in på planen alls.

När det blev vår tur kändes det som att ha ett tuggummi till hund med in på planen, segare Aila har jag aldrig skådat. Vi ställde upp för linförigheten och jag var övertygad om att hon skulle sitta kvar när jag började gå. Det blev också en väldigt osäker start på momentet, men sedan följde faktiskt Aila med riktigt bra (förstår inte hur detta var möjligt) och vi fick i slutändan betyg 9 + 8,5 och jag fick upp hoppet en smula. Resten av momenten resulterade i blandade betyg. Sämst gick framförgående och inkallning. Bäst betyg fick vi för linförighet, läggande under gång, apportering och hoppet. Jag studsade och tjoade mellan momenten för att få Aila med mig och hon var fortsatt seg, men följde trots det med rätt så bra. När vi var klara var jag oerhört lättad och glad över att det hade gått mycket bättre än jag trodde.

En nervös väntan i klubbhuset följde sedan; skulle poängen trots allt räcka till uppflyttning? Vi hade marginalerna på vår sida denna gång, med slutpoängen 437 p hamnade vi på tredje plats och blev uppflyttade till högre klass spår! Jag var fantastiskt glad och stolt över min hund som trots alla odds orkat med dagens alla moment. Morgan och jag firade med god restauranglunch och besök på bilmässa.

Tant Aila

Det har bott en liten fartdåre i Aila sedan hon var liten. Hon njuter av att få springa fort, fort och har därför alltid gillat aktiviteter som budföring och agility och skogspromenader där hon får löpa fritt. Sedan en tid tillbaka har jag dock slagits av att hon har dragit ned på takten något. Är hon lös på en skogsstig så travar hon snällt bakom och går hon i koppel så håller hon sig lugnt vid sidan. Ja, hon ger ett mer sävligt och tantigt intryck helt enkelt. Jag tycker heller inte att hon har samma intensitet som förut när vi tränar. Och visst kan det vara skönt när inte allt ska gå i 100 knyck hela tiden, men samtidigt så blir det en påminnelse om att hon börjar komma upp i åren (hon blir 9 år i sommar). Nåja, fortfarande har hon mycket kvar att ge och är väldigt rolig att träna med! Jag måste bara vänja mig vid tanken och anpassa mig till att numera träna med en "tant", antar jag.

Idag har vi hunnit med att träna både agility, spår och lydnad. På eftermiddagen var vi på UHV:s plan med Erica med mysiga tollaren Gimli. Vi körde en agilitykombination med hopphinder, tunnlar, däck och A-hinder. Ett problem som har accelererat är att Aila använder tunnlarna som "kampleksaker" om hon blir osäker när jag skickar henne på en tunnel (ex. om det är en svår sväng fram till tunneln eller två tunnelöppningar som ligger nära varandra). Jag försöker därför träna på att hon ska bibehålla drivet hela tiden, fram till och igenom tunneln och ger ofta snabb bollbelöning direkt efteråt. Det fungerade rätt så bra idag. Erica hjälpte till på nedfarten på A-hindret för att få Aila att kliva på kontaktfältet, en annan akilleshäl... Efter agilityträningen fick Aila gå ett spår som jag hade lagt på fältet intill agilitybanan. Var länge sedan vi tränade fältspår, men hon redde ut det bra. En aning fladdrigt emellanåt, men hon hittade alla pinnar, så jag var jättenöjd.

Sen hem för mat och lite vila och nån timme senare for vi till Uppsala BK som hade öppen träningskväll och jag träffade två klasskamrater bl.a. Aila och jag tränade på kryp (nästan uppe i 4 m nu!), hopp à la lägre klass och läggande under gång. Hon var lugn och fokuserad. Sedan var det dags för skotträning och jag var lite orolig för att hon skulle stimma upp sig. Men min oro visade sig vara obefogad. Aila har aldrig varit så lugn i samband med skott (tant-takter?) och klarade även platsliggningen galant. Känns jätteskönt inför tävlingen nästa helg!

Uppvärmning, inte uppvarvning

I eftermiddags var Jenny med Caki och jag med Aila nere på Syltavallen och tränade lite. Det var jättekul att se hur långt Jenny och Caki har kommit och vilken fin attityd och iver söta Caki har inne på planen. De kommer att bli ett ekipage att räkna med, var så säkra!

Jag behöver komma igång ordentligt med tävlingsträningen med Aila. Vi gjorde ett helt katastrofalt försök till det i fredags kväll på Väsby BK. Uppvärmningen blev av sorten hets med tokig tollare och när vi sen skulle våga oss på några moment gick det helt över styr. Aila gnällde och tjuvstartade och studsade vid sidan, flög upp från krypet, ja ni förstår...

Idag ägnade vi oss därför åt uppvärmning modell lugnare och jag tycker att Aila sen hade en helt lagom aktivitetsnivå under fotgåendet och det kändes jättebra. Gäller bara att jag sätter fötterna som jag ska i svängarna. Krypet fungerade också riktigt bra. Måste träna vidare så att hon orkar krypa lite längre dock.

Vi körde även dumrutan, dirigeringsapportering, inkallning och fjärrdirigering med lite varierande framgång. Stadgan fungerade inte bra, medan stå->sitt gick kalas på fjärren, jippi!

Nu i veckan ska vi träna spår och budföring och så ska jag kolla upp om någon brukshundsklubb har platsliggning med skott för det behöver vi öva på. Sen måste jag kolla upp vilka moment som egentligen ingår i lägre-lydnaden, då reglerna har ändrats sen vi var med senast.

Träning med nostalgi

Ikväll var Aila och jag på Fyrfotaplan! Så länge sedan sist och det är alltid en speciell känsla att komma dit. Det var ju på "Fyrfota" som allting började en gång i tiden. Närmare bestämt hösten 1992 då jag gick valpkurs med Charlie, min första hund. Det är så mycket som har hänt sedan dess, men en sak är säker - jag fick ett intresse för livet som jag fortfarande brinner lika mycket för!

Jag hade första kurstillfället på en mixkurs och efter kursintro och teori övade vi på tass- och handtargets. Ett mycket trevligt gäng som jobbade på bra och som det ska bli kul att ha på kurs i vår!

När vi var klara fick Aila komma ut och vi övade på några elitmoment. Vi inledde med rutan som gick fint med target. Farten var dock inte den högsta, men hon kändes mycket säker på sin uppgift och det är skönt! Klämde sedan in några fot-snuttar och Aila höll positionen bra denna kväll. Även tre steg bakåt funkade och hon gled inte ut åt sidan som hon kan göra ibland. Sedan var det dags för "dum-rutan" som jag nu har bestämt mig för att sätta ihop till ett helt moment och målet är att Aila i viss mån ska lära sig ordningen som stå, sitt och ligg kommer i. Har även bytt sittkommando till "sätt", liten skillnad kanske, men det känns som att risken minskar för att hon ska blanda ihop det med ligg då. Det gick över förväntan, stadgan var helt ok och bara ett skifte av 6 totalt blev fel. Istället för att göra om då det blir fel så rättar jag Aila på stället, tror att det blir tydligare för henne vad jag egentligen ville att hon skulle göra då. Vi kör enligt detta koncept ett tag så får vi se hur resultatet blir. Totalt sett ett bra pass på nostalgisk mark!

PS. Har kommit med på lägre spåret 2 maj i Örebro, ska bli skitkul!